iiml

jag vet själv, jag vet så mycket väl. Att det är enbart jag som kan göra något, bara jag. det finns ingen annan som kan bestämma över mig, hur jag ska tänka eller göra. vad jag ska minnas eller glömma. det är bara jag, det är bara jag som kan ta tag i allt och gå vidare. men, och det får jag absolut inte glömma. jag kan få hjälp.
Det är som en lång väg, och jag är någonstans på mitten och kommer till en korsning. Vänder jag mig om gör det ont, svänger jag åt något håll kommer jag att vara vid samma ställe hela tiden. Men tar jag ett steg framåt, då går jag vidare. Det är bara jag som kan bestämma min väg, och hur det ska kännas.
Det finns ingen som kan säga att det är lätt, speciellt inte ifall man tänker tillbaka och vänder om. Det är då det sägs göra ont. Utan den lättaste vägen vore att svänga åt ngt håll, så att jag står kvar på samma nivå. Då behöver jag inte tampas med att gå vidare, jag behöver varken minnas eller glömma, eller tänka framåt. Jag behöver bara stå still, och inte känna ngnting. Men då kommer jag ingen vart. Utan mitt beslut, det är att ta dedär steget framåt, och det har jag nu gjort. Det finns minnen, de kommer aldrig raderas hur mycket jag än kanske vill det. Det svåra är vilka minnen man vill ha kvar, och vilka man aldrig mer tänker tänka på. Det bästa är att detta är min väg, det är mitt liv. Den som egentligen borde gå sin väg, som borde vara nästan likadan, den är redan långt där framme, och det tog inte lång tid. Det är det lättaste på denna väg, för då vet jag att jag behöver inte stanna upp och vänta, inte bry mig. Utan jag kan gå min väg hur snabbt jag än vill, och utan att ta hänsyn åt något håll. tack.
Jag vet, jag går inte den här vägen själv. Jag går vidare tillsammans med dom som betyder mest av allt för mig. De som går den här vägen tillsammans med mig, jag vet att det är dom som finns där för mig.
Något som gör det lättare just nu, det är att jag redan tog det där steget för ett tag sen, jag har det inte framför mig, utan jag har kommit en bit på vägen. En rätt lång bit om jag ska vara ärlig mot mig själv. Att kolla tillbaka på vägen som går bakom mig gör mig arg och glad på samma gång. Arg över en del av det som varit,  över allt som jag gjort fel. Men glad över hur förvånansvärt bra det har varit på vägen såhär långt när jag vandrat för mig själv men medhjälpare. En annan sak som jag är glad över, är allt som jag har lärt mig. Jag ska aldrig mer låta någonting gå så långt åt ett sådant fel håll, jag säger aldrig mer. Och en som jag vet har lärt sig lika mycket av det här som jag, det är sofie. vi har lärt oss, och vi gör aldrig om det.
En hjälp som finns till hands för mig, är den där ljuspunkten som finns framför. jag har ingen aning om hur länge ljuspunkten är där, men just nu är den det, och jag ser framemot den dagen då jag når den.
Jag hoppas att jag aldrig mer kommer vara med om ngt sånt här på detta sätt, att det kommer känns falskt efteråt.
Det vill jag inte, och på något sätt vet jag, jag kommer inte låta det hända.

Jag har kommit en bra bit på min väg, & det är jag så fruktansvärt glad över.
Det gör inte längre ont, och jag tänker inte längre på det på ett sånt sätt.
det jag tänker är aldrig mer, aldrig mer det här. för det är finito.
cry me a river, build a bridge, and get over it.
sofie,camilla,clara. det är ni som fått ta emot allting, jag vet om det. och jag tackar för att ni alltid finns där. förlåt om jag skällt på er, eller varit allmänt dum, men ni betyder verkligen hur mycket som helst för mig. och jag älskar er så otroligt mycket <3 ..självklart är det fler som hjälpt mig, det tackar jag för <3

just nu är mitt liv toppen, och ärligt talat är jag glad över att det blev såhär. för jag har nog blivit en gladare människa, och jag mår bättre. men jag tänkte att jag skulle skriva det här, för att kunna tacka mina änglar. för det är ni <3
tack.